Tequina

Imorse blev jag uppkallad på bryggan. Där hade jag ett telefonsamtal som väntade. Det var en av mina chefer. Först trodde jag att jag skulle få skäll för någonting, men som tur var, var fallet inte så.

- Jag har tråkiga nyheter. När ni kommer in till stan i eftermiddag så får du packa ihop dina saker och åka hem....

(som om det vore en tråkig nyhet efter att ha velat åka hem ända sen jag mönstrade på?)

....för imorn ska du jobba på Dalarö i caféet. Jag är jätteledsen att det blir såhär, men det går inte att lösa på något annat sätt.

Det gör inget. Går ju miste om några timmars sjötid, men vad fan. Det ska bli kul att jobba på storbåt lite grann och göra det jag är bäst på, koka kaffe och spackla mackor.

- Ja, du kan ju tycka att det är skönt att byta båt såklart för då slipper du den jobbiga konfrontationen. Men jag vet inte om det är så bra för din egen utveckling. Det är ju de svåra situationerna som man utvecklas av!
säger en annan röst till mig i en annan telefon tre timmar senare.

Och jag läste exakt samma sak i en tidning dagen innan.
"Problemet är att vi lätt ser oss som offer i stället för att ta ansvar för situationen"
"Av rädsla för konflikter biter vi ihop och tänker: bara några dagar till..."

Det är så sant. Det är exakt vad jag gör näst intill hela tiden. Och många andra människor med mig. När jag gör mig själv till ett offer likt en gnu i ett lejons gap så mår jag automatiskt dåligt utan att jag tänker på det. Inte är det då så konstigt att saker ,som vissa starka och självsäkra människor kanske inte ens ser som en grej att haka upp sig på, förvandlas till en knut i min ömtåliga mage och stora svarta orohetsmoln över mitt huvud. 
Tänk vad enkelt allt hade varit om vi gnuer bara vågade stå upp lite mer för oss själva. Springa ifrån lejonen på savannen eller åtminstone göra motstånd, trots att vi bara utrustats med små klövar. Men glöm inte hornen i din panna!
Alla ,och inte minst jag, skulle må så mycket bättre då.