Tequina

Har krypit upp i fosterställning i min lilla koj i min lilla hytt och känner mig väldigt liten. Försöker att sova lite för att må bättre, men det går inte. Utluften från mina andetag smeker försiktigt armen och jag irriterar mig nåt otroligt på det. Jag är en sån person som inte tål minsta lilla människoljud eller rörelse när jag ska sova.
Så när jag ligger där i fosterställning ,och lägger täcket över armen för att slippa få andetagen på armen, tänker jag att det inte var så konstigt att jag övergav den fina speciella inatt och lät denne sova ensam i dubbelsängen med sina djupa andetag.

Hur kan du sitta och diskutera helt oväsentliga saker och skratta högt medan jag sitter på andra sidan luren och gråter ögonen ur mig? Jag sitter och tvekar i några sekunder om jag ska lägga på och kasta telefonen i sjön eller om jag hänga kvar.

- Hallå? Är du kvar?

- Ja.

-  Bra, häng kvar!

Som du vill. Du vet att jag gör allt för dig.

Men medan jag ligger i min lilla koj, medan jag fortfarande låg på den ena sidan av dubbelsängen, så var jag nog lite arg också. Arg på livet i allmänhet och ledsen på att i de flesta av fallen i mitt liv så går det inte ett dugg som jag vill att det ska gå. 

I dubbelsängen gör detta så att ,trots min utmattning efter en 5 timmars sömn o 16 timmar arbete på det, jag inte kan sova. Vrider och vänder på mig tills jag bestämmer mig för att gå på toa och sen lägga mig på soffan.

Trots att det tog emot att inte ligga bredvid den jag vill ligga bredvid, så försvann mina funderingar och orosmoln så fort jag lade mig till ro i soffan. Det enda jag tänkte på nu ,medan jag tittade mot den kolsvarta dörröppningen var;

- Are there any ghosts here? På äkta indiskbrytande-engelska á la Simpsons-Apu.

Förlåt raring. Jag älskar när du är på sånt bra humör. Jag älskar att höra ditt skratt för det får mig att skratta. Jag älskar dig. Men det blev en sån bisarr krock mellan våra humör igår. Inte en bisarr krock mellan oss.

Vaknar klockan 07:10 av Coldplays Viva la Vida efter ytterligare en natt av bara 5 timmars halvtaskig sömn. Klär på mig och smeker sedan den speciella över dennes fantastiska skalle och säger hej då.

Och nånstans på vägen ut mot Utö tar hjärnspökena överhand igen och tårarna börjar bränna bakom ögonlocken. När folk som älskar en ,och som man älskar tillbaka, frågar hur man mår och man inte mår bra så blir det automatiskt en känslokarusell inombords. Allt det man har lyckats hålla tillbaka slungas upp mot ytan och visar sig genom darrande läppar och två mungipor som dras snett bakåt och nedåt.

Ligger i min lilla koj i min lilla hytt och känner mig väldigt liten medan jag släpper lös alla mina känslor och mitt halvkvaddade hjärtat. 

Om ett dygn sitter jag inte längre på denna båt. Då sitter jag på ett flygplan på väg till Barcelona. Hoppas att det blir kallt o regnigt här i Sverige under tiden jag är borta:)
Hörs om en vecka hörni!

Jag kliver på linje 19 mot Hagsätra. Klockan visar 11:57. Jag sätter mig ned med en duns på sätet och en klump i magen. En klump i magen som inte alls passar ihop med Beyoncés Single ladies som tjuter i mina öron.

Spelar inte längre någon roll....Jag orkar inte slåss, det är bortom min kontroll... Sådärja,mycket bättre.


En kvinna går på i Kristineberg och tar bort reklambladet för Coop som ligger på sätet mitt emot mig. Hon sätter det i fönstret där man kanske vanligtvis brukar sätta Metrotidningar. Hon slår sig sedan ner och ser ganska bitter ut. Med sina smala, kolsvarta, ditritade ögonbryn ser hon säkerligen mer allvarsam ut än vad jag gör på mitt säte.

Jag var länge ensam, enda barnet...Ett monster underst i en hembyggd våningsäng...


Samtidigt som tunnelbanan lämnar solskenet utomhus för att börja slingra sig runt i mörkret under Stockholms markyta, börjar min favoritlåt med Kent spelas i mina hörlurar. Klumpen i magen förflyttar sig några grader norrut och jag tar för säkerhets skull skydd genom att dra mina solglasögon några grader söderut.

Nästa Fridhemsplan - hinner jag höra och läsa på den gula texten som snabbt rullar förbi vid varje station. Jag blinkar och vrider huvudet mot fönstret på min vänsta sida. S:t Eriksplan lyser några vita bokstäver mot en svart bakgrund.
- Oj! (Eller Wow! eller Hoppsan! tycker jag är bra substitutionsord för Oj!) Hoppade vi över en station eller går tiden väldigt långsamt medan tåget åker väldigt fort? Vart tog den allvarsamma tanten med ögonbrynen vägen?


På Medborgarplatsen går en gubbe på som slår sig ner på sätet mitt emot mig där tanten förut satt. Nånstans i tunneln mellan Medis och Skanstull tar han ironiskt nog reklambladet för Coop i fönstret och börjar bläddra i det. Kanske är han på väg att för att handla?
Nånstans i tunneln mellan Skanstull och solskenet ute på Skanstullsbron som tar oss resenärer till Gullmarsplan så sätter han nöjt tillbaka reklambladet och jag tänker att det nog inte fanns så många intressanta erbjudanden i den.

Om du var här...Om du var här, om jag var där...Om du var här...

Framme vid Gullmarsplan så tar jag upp telefonen igen för att se hur lång tid min resa ,som kändes som en evighet, egentligen tog.

Hoppsan! Ett missat samtal kl.12:05. Då befann jag nog mig vid Hötorget ungefär och alla medresenärer måste undrat vad det var för idiot som inte svarade. Kanske därför den allvarsamma tanten kollade så surt på mig?
Säkert dom där hemma som undrar var fan jag är nånstans! tänker jag. Det var det inte, det var klumpen i magen som hade försökt få tag på mig. På nåt vis hade jag mina aningar om vad klumpen i magen ville säga mig och jag försöker desperat att ringa upp utan några framgångar.

Klockan 13: nånting nånting ringer klumpen i magen igen. Den här gången är jag i hemmets lugna vrå och jag låter inga solglasögon i ansiktet skydda mig utan jag låter det flöda. Trots att klumpen i magen säger precis det som jag tänkt under hela min resa och det som jag vill höra.

- Det är en urladdning eller nåt...
- Hur känns det nu efter urladdningen då?
- Det känns bra. Mycket bra faktiskt.