Tequina

Ibland vet jag inte vart jag ska ta vägen. Jag vet inte vart jag ska ta vägen när jag tittar på dig, sitter brevid dig eller pratar med dig.
När det enda kroppen skriker efter är att få röra dig, smeka dig och utforska varenda millimeter av din häpnadsväckande kropp är det inte lätt för hjärnan att tygla mina tassar och ge mig en sansad fasad utåt.
Till och med när du sitter och stirrar ut i tomma intet med en allvarsam min och är helt inne i ditt egna universum är du så fin att jag inte vet vad jag ska ta mig till.
Men oftast ler du. Du ler med hela ditt ansikte och då skulle dina hundvalpsögon ,som är fyllda med så mycket kärlek, kunna smälta det största av alla isberg ute i Atlanten.
Det lyckorus som går igenom min kropp när du kramar om mig kan nog inte ens jämföras med de finaste typer av hjärnstimulerande medel.
Trots dina utläggningar om ett liv som en fri person och dina framtida franska älskarinnor så mår jag så jävla bra när jag är med dig. Med dig kan jag bara vara och du får mig alltid att skratta.

FAN. Jag älskar dig.