Tequina

Har krypit upp i fosterställning i min lilla koj i min lilla hytt och känner mig väldigt liten. Försöker att sova lite för att må bättre, men det går inte. Utluften från mina andetag smeker försiktigt armen och jag irriterar mig nåt otroligt på det. Jag är en sån person som inte tål minsta lilla människoljud eller rörelse när jag ska sova.
Så när jag ligger där i fosterställning ,och lägger täcket över armen för att slippa få andetagen på armen, tänker jag att det inte var så konstigt att jag övergav den fina speciella inatt och lät denne sova ensam i dubbelsängen med sina djupa andetag.

Hur kan du sitta och diskutera helt oväsentliga saker och skratta högt medan jag sitter på andra sidan luren och gråter ögonen ur mig? Jag sitter och tvekar i några sekunder om jag ska lägga på och kasta telefonen i sjön eller om jag hänga kvar.

- Hallå? Är du kvar?

- Ja.

-  Bra, häng kvar!

Som du vill. Du vet att jag gör allt för dig.

Men medan jag ligger i min lilla koj, medan jag fortfarande låg på den ena sidan av dubbelsängen, så var jag nog lite arg också. Arg på livet i allmänhet och ledsen på att i de flesta av fallen i mitt liv så går det inte ett dugg som jag vill att det ska gå. 

I dubbelsängen gör detta så att ,trots min utmattning efter en 5 timmars sömn o 16 timmar arbete på det, jag inte kan sova. Vrider och vänder på mig tills jag bestämmer mig för att gå på toa och sen lägga mig på soffan.

Trots att det tog emot att inte ligga bredvid den jag vill ligga bredvid, så försvann mina funderingar och orosmoln så fort jag lade mig till ro i soffan. Det enda jag tänkte på nu ,medan jag tittade mot den kolsvarta dörröppningen var;

- Are there any ghosts here? På äkta indiskbrytande-engelska á la Simpsons-Apu.

Förlåt raring. Jag älskar när du är på sånt bra humör. Jag älskar att höra ditt skratt för det får mig att skratta. Jag älskar dig. Men det blev en sån bisarr krock mellan våra humör igår. Inte en bisarr krock mellan oss.

Vaknar klockan 07:10 av Coldplays Viva la Vida efter ytterligare en natt av bara 5 timmars halvtaskig sömn. Klär på mig och smeker sedan den speciella över dennes fantastiska skalle och säger hej då.

Och nånstans på vägen ut mot Utö tar hjärnspökena överhand igen och tårarna börjar bränna bakom ögonlocken. När folk som älskar en ,och som man älskar tillbaka, frågar hur man mår och man inte mår bra så blir det automatiskt en känslokarusell inombords. Allt det man har lyckats hålla tillbaka slungas upp mot ytan och visar sig genom darrande läppar och två mungipor som dras snett bakåt och nedåt.

Ligger i min lilla koj i min lilla hytt och känner mig väldigt liten medan jag släpper lös alla mina känslor och mitt halvkvaddade hjärtat.