Tequina

Egentligen borde inte jag ta åt mig av en massa skit. Jag borde bara kunna skaka av mig det lika lätt som jag borstar bort chipssmulor från min säng. På min studentskiva valdes jag ut till "Miss heartbreaker" av mina klasskompisar för att de tydligen tyckte jag lekte runt med killar. Nu är det helt tvärtom. Jag är snarare Miss heartbroken.

Vad har egentligen hänt under de här tre åren sen jag tog studenten? Vad är det som har gjort att jag gått och blivit smådeprimerad och titt som tätt läcker lite saltvatten från mina ögonhålor? Det läskiga är att jag inte ens har någon kontroll över det hela. Det bara smyger sig på när jag som minst anar det.

Jag läste för några veckor sen på en blogg att kvinnor är vampyrer. Jag är inte exakt säker på vad som menas med detta citat, men jag tolkar det som att kvinnor biter tag i er män och suger kraften och musten ur er tills ni är helt tomma. Det må så vara,men jag skulle i så fall vilja kontra med att män är vampyrjägare. 
Ni jagar oss gärna, men när ni väl får tag på oss så verkar ert enda uppdrag vara att sticka en vass träpåle rakt genom hjärtat på oss. 
Detta har hänt mig ett flertal gånger. Det hugger till ordentligt i hjärtat och kylan i bröstet ,som uppstår när döden tar ens hand, sprider sig snabbt obehagligt i hela kroppen.

Ett hjärta kan gå i tusen bitar säger en sång. Mitt har nog sammanlagt gått i en miljon bitar, men på något sätt så lappar det ,efter några tårar och några samtal till Nattis, alltid ihop sig och jag reser mig ur askan på jakt efter en ny att sätta tänderna i.