Tequina

I min hjärna trodde jag faktiskt på det här. Jag trodde att det skulle gå för livet där är ju ändå som i en liten plastbubbla. En liten fantasivärld. Det dröjde inte länge innan jag insåg att det fanns många hål på just den här plastbubblan.
En guldklimp som bländade mig så fort jag var i närheten av den. Jag var tvungen att höja mina armar och skydda ögonen samtidigt som jag fick tre hårda slag i magen och drog av ett tillgjort leende på läpparna.
Några samtal i någons telefon och prat om kvällens planer fick det att inte bara regna oavbrutet utomhus utan jag hade även ett svart litet moln ovanför mig under dagen som höll mig våt och kall.
En syn på Ansiktsboken fick det att hugga till hjärtat och ärret började blöda.
En massa minnen spökade i min hjärna och visade sig i flytande form genom en eller flera långsamma tårar längs min kind.
Om man blandar alla dessa ingredienser så är det inte så konstigt att hoppet känns som bortblåst och man kraschlandar nånstans på cirka 300 meters djup. Klockan slog 22.47 och räddningen var bara 2 klick ifrån mig. Klockan slog 00.00 och helt plötsligt kändes allting så mycket bättre.
En ny dag och nya tankar. En ny människa.

 Imorn är det jag som ringer mitt ego och ber det att stanna.